Beroendeframkallande

Historien bakom gåshuden, rysningarna upplevelserna och lärdomarna

Så här började det

En dag tidigt i januari 2017 satt jag på tåget Lund till Göteborg tillbaka till min ”hemstad i Sverige”. Bredvid mig var en man som skulle till Angered (*om jag minns rätt) för att besöka sin mor eftersom mamman hade kollapsat i sitt hus. Dessutom skulle han hämta och ta hand om vovven Bruno (Bruno, du är saknad).

Jag var precis från en face-to-face intervju med Richard Baumbach och Johan Simonsson på Robert Bosch AB i Lund och jag skulle vänta ett par steg till om allt gick bra.

Om jag hade två pappor hade Richard varit den andra och om jag hade en till storebror – en rolig storebror hade det varit Johan. Lästips ”Hundraåringen som klev ut ur fönstret och försvann” och ”Röde Orm” kommer från dessa två. Bara bra grejer. Fina klassiker.

För många frågor, så få svar

Nervositeten, osäkerheten, en chans på mitt första jobb i Sverige, var jag villig att flytta till Lund? en stad som jag bara hade passerat med tåg på väg till Kastrup. Tänk om jag får jobbet? Hur blir det med mina vänner i Göteborg? Utmaningen att få nya vänner, lära sig nya ”icke-engelska” namn. Jag minns fortfarande att det tog mig lång tid att lära mig namnet Jörgen – det där O:et med två prickar ovanför. Men nu ropar jag ut namnet så lätt varje gång jag hittar ett intressant lopp på 40 km+ en riktig vän för livet.

Jag hade för många frågor, så få svar.

Regler är regler

Senare träffade jag Staffan Nilsson och det var då jag lärde mig att Staffan, Stafan, Stefan, Stephen uttalas inte samman – ett vanligt förbiseende från oss som lärde oss engelska från de som lärde från de som lärde från de som lärde från den engelske mannen. Allt blir flytande och bestäms oftast av sammanhanget. Jag skrattar fortfarande åt missförstånden med de engelska orden ”hall” och ”hole” när vi snackade om Medicon Village och Staffan kunde inte föreställa sig en jämförelse till ”ett stort hål” när jag i själva verket syftade på ”en stor sal”. Jag kommer inte ens ta upp storyn om ”ship” och ”sheep”. Vi följer ofta olika regler – eller riktlinjer för att vara exakt.

Angående ”de svenska bokstäverna med prickar eller cirklarna”, så kostade det mig faktiskt en gång när jag spärrade mitt kort i tron ​​att jag sparade ändringar i appen.

Fina minnen. Fina minnen.

Jag kan här och nu betona att Staffan är min första och största inspiration till maratonlöpning. Om du tycker att jag springer för mycket är det den här killen att skylla på, annars ge honom en stor high five från mig. Efter att själv ha sprungit ett antal maraton nu fattar jag vad du menade med att ett maratonlopp inte är 42 km utan 42,195 m. Jag har upplevt hur svåra de sista 200 metrarna kan vara.

Fortfarande dålig på att stava nya bokstäver

Jag började i Richards team en månad efter Dragoş Neagoe – S:et med en orm minns jag. Vi har gjort både heliga och galna saker tillsammans sedan dess – från att vandra 22 km på Trolltunga med ett skadat knä till att prova den rumänska specialen, Pălinca – Mulțumesc

Inte många unika namn i Sverige som i Uganda

En väldigt slumpartad sak, som lätt händer i Sverige, jag är inte säker på om det beror på brist på tillräckligt många namn, är att det vid ett tillfälle i mitt lag fanns fem personer med efternamnet Nilsson. Men eftersom lagkamrater ofta kallas vid förnamn var det inte ett problem. Men senare fanns det fyra personer i laget med förnamnet Johan. Detta var väldigt intressant, särskilt när vi antog namnen Johan, det första, det andra… beroende på när de gick med i laget. Svenskarna hade naturligtvis inga problem med det, inte jag heller, men jag kom ju från en familj med fem syskon. Var och en av oss har olika förnamn, såklart, och olika efternamn – inte självklart.

Främlingen på tåget och det främmande språket

Snäpp tillbaka till tåget Lund till Göteborg. Mannen pratade jag med på hela resan. Mannens bror hade varit i Tanzania, själv ursprungligen kommer jag från älskade Uganda. ”Om du får jobbet kan jag hjälpa dig hitta boende”.

Det behöver knappast sägas att hela samtalet ägde rum på engelska för att väl ett par veckor på SFI komvux. Hur som helst Ida Ryttmäster kan nu godkänna den här läxan.

Kul med gatunamn

Jag minns inte alla gatunamn när jag springer men det finns många som gör intryck. Jag sprang på Godemansvägen vilket väckte tanken på en god vän ”Gode Måns” och jag skickade den här bilden till honom. Det var senare på kvällen att jag lade märke till a:et utan cirkeln – dvs inte ”å” som i Måns.

Senare fick jag veta att det var på Godemansvägen där Cecilia Fraser bodde när hon träffade Camilla, båda närakompisar från mina löparkretsar. En sån liten värld.

The sunny village kan man direkt översätta

Ett par veckor senare fick jag jobbet, ringde mannen, fick bo temporärt i Solbyn, Dalby och imorse har jag sprungit på Sandbyvägen, sedan in i Solbyn och knackade på dörren 123 (fiktiv) men Joakim Pettersson, the man, var inte där vid den tidpunkten – han kanske ute på en morgonpromenad. Joakim? Nämen allt mitt Dalby-liv återuppstod när jag sprang på Sandbyvägen. Med lite snö på marken och mycket slask och is på gatorna, mindes jag en morgon i februari 2017 när jag rastade Bruno på stifen från Solbyn mot Norrevångsparken. Utan att veta om detta kanske hade präglat min nuvarande kärlek till utomhusmorgnar.

Målet – Vanliga människor som gör ovanliga saker

Någon gång kommer någon gå eller springa på alla gator i hela Lunds kommun. Jag antar redan utmaningen med drygt 25 % avklarade.

En sådan utmaning underlättar också min andra utmaning – ”En million steg i november” där jag ligger bekvämt förre planen. Garmin säger att jag har kört 87,9% jämfört med 83,3% (dag 25 av 30 i november). Jag har samlat in 34,654 steg idag.